Välj en berättelse, kryp ihop och lyssna. Varje saga är ett helt nytt litet äventyr om vänskap, mod och nyfikenhet, skrivet för barn omkring 3–5 år.
Ett stilla mysterium
Lyktan vid blåbärsstigen
En kväll när solen hade sjunkit bakom bergen satt Mumintrollet och Sniff på trappan till Muminhuset. Luften doftade blåbär och varm jord. Allt var lugnt, förutom en liten gul prick som blinkade långt inne bland träden.
”En skatt!” viskade Sniff och reste sig så hastigt att svansen slog mot trappsteget.
”Eller någon som behöver hjälp”, sa Mumintrollet.
De tog med sig en korg, två smörgåsar och Muminmammans minsta filt. Muminmamman räckte dem dessutom en lykta. ”Den här lyser hela vägen hem”, sa hon. ”Men kom ihåg att också titta efter sådant som lyser alldeles av sig självt.”
På blåbärsstigen var skogen mörkblå och mjuk. Grenarna prasslade ovanför dem. Den gula pricken blinkade igen: en gång, två gånger, sedan försvann den.
Sniff stannade. ”Skatter brukar inte slockna”, sa han.
Bakom en sten hördes ett mycket litet snyft. Där satt ett okänt småknytt med en lykta stor som ett plommon. Knyttet hade försökt gå till en kvällsfest på andra sidan skogen, men lyktan slocknade varje gång vinden drog förbi.
”Jag vågar inte gå vidare i mörkret”, sa det.
Ett litet ljus väntade under de breda bladen.
Mumintrollet satte sig bredvid. Sniff tittade först på den lilla lyktan och sedan på sin korg. Han hade hoppats hitta guld, men nu tog han fram den ena smörgåsen. ”Man tänker bättre när man inte är hungrig”, sa han.
De byggde ett vindskydd åt lyktan av tre breda löv. Mumintrollet höll den stilla medan Sniff knöt ett grässtrå runt löven. Men så fort de började gå kom en vindpust och lågan slocknade igen.
”Då får vi vara lyktan”, sa Mumintrollet.
Han gick först med Muminmammans lykta. Småknyttet gick i mitten och Sniff sist, mycket nära. När stigen delade sig lade Sniff ut blåbär som små vägprickar bakom dem. ”Så hittar vi tillbaka”, förklarade han stolt.
Snart hörde de musik mellan granarna. På en glänta hängde papperslyktor i träden, och en hel grupp småknytt dansade runt en stubbe. När de fick syn på sin vän sprang de fram och kramade om det.
Som tack fick Mumintrollet och Sniff varsin liten stjärna av vikt papper. Sniff höll sin mot Muminmammans lykta. Den glimmade nästan som guld.
På vägen hem hade blåbären de lagt ut försvunnit. Någon hungrig nattfågel hade ätit upp vartenda ett. Men det gjorde ingenting. Muminmammans lykta lyste fortfarande, och nu kunde de stigen utantill.
”Det var ingen vanlig skatt”, sa Sniff när de såg Muminhusets fönster mellan träden.
”Nej”, sa Mumintrollet. ”Den här var bättre. Den hittade hem.”
Och på trappan väntade Muminmamman med varm saft, precis som om hon hela tiden hade vetat vad som blinkade vid blåbärsstigen.
Det började regna strax efter frukosten. Först föll dropparna lugnt mot Muminhusets tak: tick, tack, tick, tack. Snorkfröken satt vid fönstret och ritade en sol på ett papper. Hemulen ordnade sina regnväxter i raka rader. Snusmumriken spelade en långsam melodi på verandan.
Men Lilla My tyckte att regnet lät alldeles för försiktigt.
Hon tog två träskedar och slog på en kastrull. Pang, pling, pang!
Regnet svarade genast. Det studsade mot rutorna, trummade på skorstenen och plaskade i alla pölar samtidigt. Snusmumriken slutade spela mitt i en ton.
”Nu har regnet tappat takten”, sa han.
Utanför hoppade dropparna fort, långsamt, fort igen. En rännil rann uppför trappan i stället för ner. Hemulens krukor blev vattnade tre gånger på ena sidan och inte alls på den andra.
”Det här duger inte”, sa Hemulen. ”Regn bör komma i ordnade mängder.”
Lilla My log. ”Regnet vill bara lära sig spela.”
De gick ut i stövlar. Snorkfröken höll ett stort blad som paraply. Snusmumriken spelade fyra tydliga toner. Lilla My svarade på kastrullen. Hemulen skakade en burk med frön, fast han först hade sagt att fröburkar absolut inte var musikinstrument.
Plipp, plopp och plonk – snart spelade hela regnet med.
Regnet försökte följa dem. Plipp på bladet. Plopp i pölen. Tripp mot hatten. Men sedan kom hundra droppar på en gång och alla blev genomblöta.
”För snabbt!” ropade Snorkfröken och skrattade.
De provade igen. Snusmumriken spelade långsammare. Lilla My höll träskedarna högt men väntade på sin tur. Det var mycket svårt för henne. En hel liten stund stod hon alldeles stilla.
Då hördes en ensam droppe från takrännan.
Plink.
Lilla My svarade försiktigt på kastrullen.
Plonk.
Snusmumriken spelade två mjuka toner, och regnet följde efter. Snart hade hela dalen fått en melodi: dropparna på löven, bäcken under bron, stövlarna i leran och fröna i Hemulens burk.
Alla dansade. Till och med Hemulen tog tre prydliga steg åt vänster och tre åt höger. Snorkfrökens papperssol blev våt och färgen rann ut i långa gula strålar. Hon tyckte att den blev vackrare så.
När musiken var slut föll regnet åter lugnt: tick, tack, tick, tack. Molnen gled isär och en riktig sol tittade fram.
”Jag lärde regnet hålla takten”, sa Lilla My.
”Och regnet lärde dig att vänta”, sa Snusmumriken.
Lilla My tänkte efter. ”Bara mellan två slag”, svarade hon och dunkade till kastrullen en sista gång.
Från takrännan kom ett litet plink, som om regnet hade skrattat.
Under natten kom den första snön. Den lade sig på Muminhusets tak, på bron och på alla stenar i trädgården. När Ninni vaknade var världen så vit att hon nästan trodde att någon hade suddat ut dalen.
Utanför dörren började en rad mycket små fotspår. De gick över gården, runt vedboden och vidare mot den frusna bäcken.
”Vems är de?” frågade Mumintrollet.
Ninni ryckte på axlarna. Hon ville gärna ta reda på det, men spåren försvann in mellan mörka granar. Där såg skogen både tyst och stor ut.
Too-ticki kom förbi med en lykta och en röd halsduk. ”Man behöver inte vara orädd för att följa ett spår”, sa hon. ”Det räcker att vara nyfiken på nästa steg.”
De gav sig av tillsammans. Mumintrollet gick först, Ninni i mitten och Too-ticki sist. Efter en stund delade sig spåren i två rader. Sedan blev de tre. Till slut virvlade små avtryck runt en enbuske som om någon hade dansat där.
Ninni pekade. På en gren satt en bit blått garn.
”Någon har tappat den”, sa hon.
De fortsatte. Vid bäcken låg ännu en garnbit, och längre fram en till. Garnet bildade en tunn blå linje genom snön. Plötsligt hördes ett pip under en gran.
Där satt tre mycket små skogsungar hopkurade i en urholkad stubbe. De hade burit en korg med vinteräpplen till sin mormor, men korgens handtag hade gått sönder. Äpplena hade rullat åt alla håll och deras blå halsduk hade fastnat i grenarna.
”Vi hittar inte tillbaka”, pep den minsta.
Ninni visste hur det kändes att vilja synas och samtidigt helst gömma sig. Hon satte sig på huk så att hon inte verkade stor.
”Vi kan leta efter äpplena tillsammans”, sa hon.
De hittade ett äpple bakom stenen, två under snön och ett som hade stannat mitt på den frusna bäcken. Mumintrollet ville genast hämta det, men Too-ticki höll upp handen.
”Isen är ny. Vi hämtar det på ett säkrare sätt.”
Hon böjde en lång gren. Ninni lade sig på magen vid strandkanten och styrde försiktigt grenen mot äpplet. Lite närmare. Lite till. Till slut rullade äpplet över isen och rakt in i hennes vante.
Ninni stannade på den trygga stranden och drog äpplet närmare.
”Du vågade!” ropade Mumintrollet.
”Jag var rädd hela tiden”, sa Ninni. ”Men jag gjorde det försiktigt.”
Too-ticki nickade. ”Det är också mod.”
De lagade korgen med den blå halsduken och följde skogsungarnas många fotspår tillbaka till deras mormors hus. Där fick alla varmt äppelte. När Ninni tittade ut genom fönstret såg hon deras väg i snön: stora spår, små spår och hennes egna mitt ibland dem.
På hemvägen var skogen fortfarande mörk mellan granarna. Men nu visste Ninni att hon bara behövde vara nyfiken på nästa steg.
En morgon låg ett grönt kuvert på Muminhusets trappa. Det hade varken namn, adress eller frimärke. På framsidan fanns bara en liten teckning av tre vågor, en stjärna och en tekopp.
”Ett hemligt brev!” sa Snorkfröken och höll det mot ljuset.
”Eller ett mycket sorgligt brev som aldrig hittar hem”, suckade Misan.
Muminmamman vände försiktigt på kuvertet. ”Det tillhör säkert någon som känner igen teckningarna. Ni kan fråga er fram, men öppna det inte. Hemligheter ska få komma fram hela.”
Snorkfröken och Misan lade brevet i en torr korg och började vid floden. Där satt Snusmumriken under bron.
”Tre vågor kan betyda vatten”, sa Snorkfröken.
Snusmumriken studerade teckningen. ”Kanske. Men floden gör tusen vågor. Leta efter den som gör precis tre.”
De följde stranden tills de kom till en flat sten. När vinden drog över vattnet slog tre små vågor mot den: plask, plask, plask. Under stenen låg ett blått band.
”Ett nytt tecken!” sa Snorkfröken och knöt bandet kring korgens handtag.
Bakom stenen började en stig som de aldrig hade lagt märke till. Den gick uppför en kulle där ljungen växte tät. Misan tyckte att varje buske såg ut som ett gömställe för någon som ville hoppa fram.
”Tänk om mottagaren är ett fasansfullt monster?” viskade hon.
”Då behöver monstret kanske också post”, svarade Snorkfröken.
Tre vågor visade vägen till en stig de aldrig sett förut.
På kullens topp öppnade sig en glänta. Fem stigar möttes där och bildade en stjärna. Mitt i stjärnan stod ett litet bord med en ensam tekopp, precis som på kuvertet.
Men ingen var där.
Misan satte sig tungt på en sten. ”Vi kom för sent. Nu blir brevet aldrig läst.”
Då såg Snorkfröken att koppen fortfarande var varm. En tunn ångstrimma steg mot himlen.
”Någon är nära”, sa hon.
Bakom en enbuske prasslade det. Ett litet knytt kikade fram. Det bar en blå halsduk men gömde ansiktet bakom ena änden.
”Jag ritade vägen”, sa knyttet. ”Jag visste inte hur man skriver adressen. Brevet är till den som vågar komma hit och dricka te med mig.”
Misan blinkade. ”Men då är det ju till oss.”
Inuti kuvertet låg ett kort där det stod: Välkommen, nya vän. Det finns kakor i lådan under bordet.
De hittade lådan, men kakorna hade smulats sönder under väntan. Snorkfröken föreslog att de skulle kalla dem glittrande stjärnsmulor. Misan smakade försiktigt och höll med om att smulor lät mycket festligare med ett fint namn.
När solen började sjunka följde knyttet med dem hem. På Muminhusets trappa skrev de tillsammans en riktig skylt med pilar till gläntan.
Överst stod: Här finns te, stjärnsmulor och plats för en vän till.
Hemulen hade läst om en blomma som slog ut bara en enda natt varje sommar. Den kallades månskålen eftersom de vita kronbladen samlade månljus som en liten skål.
Han hittade en knopp vid skogsbrynet och satte genast upp ett tält bredvid den. Där placerade han tre anteckningsböcker, fyra förstoringsglas, en linjal och en skylt: Viktig botanisk undersökning. Stör ej.
Sniff kom förbi och läste skylten upp och ner.
”Är blomman värdefull?” frågade han.
”Oerhört sällsynt”, sa Hemulen.
Sniff satte sig genast bredvid. En sällsynt blomma lät nästan som en skatt.
De väntade hela förmiddagen. Knoppen rörde sig inte. Hemulen mätte den var femte minut. Sniff åt upp sin smörgås, sin reservsmörgås och den lilla morot som egentligen var avsedd för senare.
På eftermiddagen kom regnet. Hemulen höll ett paraply över blomman och blev själv genomblöt. När solen återvände putsade han varje blad med en näsduk.
”Den kanske inte vet att det är dags”, sa Sniff. ”Vi kan öppna den lite.”
Hemulen drog förskräckt undan hans tass. ”En blomma måste få öppna sig själv.”
Skymningen kom. Fåglarna tystnade och myggorna började surra. Sniff räknade stjärnor men tappade bort sig vid elva. Hemulen stirrade så hårt på knoppen att ögonen började rinna.
”Ingenting händer”, muttrade Sniff.
Då hörde de ett litet pip från gräset. En nattfjäril hade fastnat med ena vingen i en kardborre. Hemulen ville först inte lämna sin plats, men blomman stod ju ändå stilla. Han lossade försiktigt taggarna med sin pincett.
När de slutade stirra på knoppen började natten röra sig omkring dem.
Nattfjärilen flög ett varv runt Hemulens hatt. Sedan satte den sig på knoppen.
Först hände ingenting.
Sedan vecklades ett kronblad ut. Och ett till. Och ännu ett. Blomman öppnade sig så långsamt att de måste andas långsamt för att se det. Till slut stod månskålen helt utslagen och lyste mjukt i gräset.
Ur blomman steg en doft av honung och varm vanilj. Små nattfjärilar kom från alla håll. De dansade över kronbladen utan att bry sig om Hemulens linjal eller Sniffs tomma matsäck.
Hemulen tog upp pennan men lade snart ner den igen. Några saker blev inte bättre av att mätas.
”Hur mycket tror du den är värd?” viskade Sniff.
”En hel natts väntan”, svarade Hemulen.
De satt kvar tills blomman långsamt stängde sig i gryningen. På vägen hem bar Sniff tältpinnarna och Hemulen bar den sovande nattfjärilen på hatten.
I sin anteckningsbok skrev Hemulen bara en enda rad: Månskålen öppnade sig när vi äntligen hade tid att vänta.
Det började den morgon då Muminhuset blev alldeles för tyst. Golvbrädorna knarrade inte. Tekannan visslade inte. Till och med dörren öppnade sig utan sitt vanliga gnissel.
Muminmamman ställde fram frukosten. Skedarna slog mot skålarna, men inget hördes.
”Har vi tappat öronen?” frågade Sniff och kände försiktigt på sina.
”Nej”, sa Ninni. Hon stod vid det öppna fönstret. ”Jag hör fåglarna långt borta. Det är huset som har glömt sina ljud.”
Under frukostbordet hittade Mumintrollet ett hopvikt papper. Det såg tomt ut, men när Ninni strök handen över det hördes ett svagt prassel. En blå linje växte fram på papperet. Sedan syntes en bro, en skog och tre små cirklar.
Längst ner stod några darriga ord: Hämta hem tre ljud före solnedgången, annars glömmer dalen hur man lyssnar.
”Det är en karta”, sa Mumintrollet.
”En besvärligt otydlig karta”, sa Sniff.
Muminmamman packade äppelkaka, saft och en tom plåtburk. ”Ljud behöver kanske något att färdas i”, sa hon och gav burken till Ninni.
Den första blå linjen ledde till bron. Floden rann som vanligt, men den porlade inte. Under bron satt Snusmumriken med munspelet i handen.
”Jag har en ton som inte vill komma ut”, sa han.
Han blåste. Ingen ton hördes, men ett vasstrå på stranden böjde sig. Ninni såg att en glänsande bubbla fastnat mellan stråets blad. Inuti bubblan darrade en liten ton.
Mumintrollet klättrade ner mot vattnet, men stenen var hal. Ninni höll honom i svansen och Sniff höll Ninni i kappan. Tillsammans nådde de bubblan.
När Ninni försiktigt petade den med ett grässtrå sa det pling. Tonen flög rakt ner i plåtburken. Snusmumrikens munspel gav ifrån sig ett nöjt ackord.
På kartan fylldes den första cirkeln med guld.
Den första bortglömda tonen gömde sig i en bubbla under bron.
Den andra linjen gick in i skogen. Där var tystnaden tjockare. Inga löv prasslade under fötterna och inga grenar knäcktes. Sniff började gå på tå fast ingen hade bett honom.
Vid en gammal ek mötte de Too-ticki. Hon stod med örat mot stammen.
”Trädet försöker minnas något”, sa hon.
Alla lade öronen mot barken. Först hörde de ingenting. Sedan kände Mumintrollet en liten vibration, som en fnissning långt inne i stammen.
Sniff knackade på trädet. ”Hallå där inne!”
Eken skakade till och släppte hundra torra löv över honom. Fortfarande inget ljud.
Ninni plockade bort ett löv från Sniffs nos. Hon mindes hur det var när hennes egen röst hade känts långt borta. Då hade höga frågor inte hjälpt. Vänliga stunder hade gjort det.
”Vi kan vänta med trädet”, sa hon.
De satte sig bland löven och åt en bit äppelkaka. Mumintrollet berättade om gången då han sovit med stövlarna på fel fötter. Sniff försökte att inte skratta. Först puffade han bara ut kinderna. Sedan kom ett litet fnys. Ninni fnissade. Too-ticki log.
Djupt inne i eken svarade någon med ett mullrande skratt.
Det rullade genom stammen, ut längs grenarna och fick alla löv på marken att prassla. Ninni öppnade burken. En virvel av skratt och lövsus snurrade ner bredvid tonen från bron.
Den andra cirkeln på kartan blev grön.
Nu återstod den sista linjen. Den slutade vid en plats som inte fanns på någon vanlig karta: en liten rund glänta bakom berget. Solen hade redan börjat sjunka när de kom fram.
Mitt på gläntan stod ett övergivet klocktorn, bara lite högre än Mumintrollet. Där inne hängde en klocka utan kläpp.
På marken satt ett ensamt småknytt med händerna för öronen.
”Är det du som har samlat ljuden?” frågade Mumintrollet.
Småknyttet nickade. ”Dalen lät för mycket. Dörrar slog, skedar skramlade och alla pratade samtidigt. Jag ville ha en enda tyst dag. Men tystnaden blev hungrig och åt upp fler ljud än jag bad den om.”
Bakom tornet reste sig en grå dimma. Den gled över marken och svalde suset från deras andetag. Kartans sista cirkel bleknade.
”Vi måste hitta klockans ljud”, sa Mumintrollet.
”Men den har ingen kläpp”, sa Sniff.
Ninni såg på småknyttet. ”Vilket ljud saknar du mest?”
Småknyttet tänkte länge. ”Någon som säger mitt namn när jag kommer hem.”
Det var inget ljud de kunde leta efter under en sten. Det måste göras.
Ninni frågade vad småknyttet hette. Sedan sa hon namnet lugnt och tydligt. Mumintrollet upprepade det. Sniff också. Too-ticki sa det sist, varmt som en lykta i ett fönster.
Namnet steg upp som en liten ljus ring och lade sig mitt i klockan.
Ding.
Den grå dimman stannade.
Klockan ringde igen, nu med småknyttets namn gömt inuti tonen. Dimman vek undan och den tredje cirkeln på kartan fylldes med rött ljus.
Ett namn som sades med värme blev klockans nya kläpp.
Ninni öppnade plåtburken. Tonen från bron, ekens skratt och klockans klang flög upp i kvällsluften. De delade sig i hundratals små ljud som skyndade åt olika håll.
Floden började porla. Gräshopporna spelade. En gren knäcktes bakom Sniff och han hoppade så högt att alla skrattade. Den här gången hördes skrattet långt över gläntan.
Småknyttet följde med dem till Muminhuset. När de öppnade dörren gnisslade den välbekant. Golvbrädorna knarrade under deras steg och tekannan började vissla så ivrigt att Muminmamman måste lyfta av locket.
”Där är ni”, sa hon. Sedan sa hon småknyttets namn, som om hon hade känt det länge.
Efter kvällsmaten lade Muminmamman en liten matta utanför ett rum på vinden. ”Här kan man stänga dörren när man behöver tystnad”, sa hon. ”Och öppna den när man vill höra att någon är nära.”
Kartan var tom igen, förutom tre färgade cirklar. Mumintrollet hängde den på väggen. Ibland, när huset blev för stojigt, pekade småknyttet på den. Då försökte alla tala lite mjukare och lyssna lite mer.
Men Muminhusets dörr fick fortsätta gnissla. Det var ju så man hörde att någon kom hem.
Sniff hittade knappen i sanden nedanför bryggan. Den var stor som en pannkaka, skimrade som pärlemor och hade fyra hål i mitten.
”En kunglig skatt!” ropade han och höll den högt över huvudet.
Sås-djuret, som letade drivved i närheten, putsade glasögonen. ”Det ser mest ut som en knapp.”
”En kunglig knapp”, rättade Sniff.
Han bar hem fyndet på en kudde. På vägen försökte han räkna ut vad en så märkvärdig knapp kunde vara värd. Kanske hundra kakor. Eller en liten båt. Eller hundra kakor i en liten båt.
Utanför Muminhuset ordnade Sniff en utställning. Hemulen trodde att knappen kom från en mycket stor botanikerrock. Muminpappan föreslog att den kunde ha suttit på en sjökapten från fjärran hav. Lilla My sa att den passade utmärkt som tallrik åt någon med mycket liten aptit.
Sniff skrev en skylt: Världens märkvärdigaste knapp. Titta, men rör inte.
Under eftermiddagen provade han alla tänkbara användningar. Knappen var för hal som tekoppsfat, för tung som halsband och för rund som bokmärke. När han använde den som kompass pekade den envist åt alla håll samtidigt. Ändå blev Sniff bara säkrare på att den måste vara mycket dyrbar. Vanliga saker var ju sällan så besvärliga.
Då började det blåsa. Från skogsstigen hördes små rop och ett fladdrande ljud. Tre skogsungar kom springande efter en liten vagn täckt med mossa. Vagnens takduk slog vilt i vinden.
”Vår takknapp är borta!” pep den minsta. ”Utan den blåser hela sovtaket av.”
Sniff lade snabbt svansen över sin utställning.
Sås-djuret tittade på de fyra tomma snöröglorna i takduken. Sedan tittade han på knappens fyra hål. Han sa ingenting.
Fyra hål och fyra lösa snören – fyndet verkade känna igen sin plats.
Sniff provade knappen mot takduken. Den passade precis. När skogsungarna knöt fast den slutade taket fladdra och vagnen blev varm och ombonad igen.
”Men tänk om det inte är er knapp?” frågade Sniff försiktigt.
Den minsta skogsungen pekade på baksidan. Där var en liten stjärna inristad. Samma stjärna fanns på vagnens dörr.
Sniff suckade så djupt att sanden yrde kring tassarna. Sedan tog han bort utställningsskylten.
”En riktig skatt ska väl vara där den behövs”, sa han och hjälpte till att knyta den sista öglan.
Som tack fick han en påse blanka kastanjer. De var inte kungliga och kunde inte köpa en båt, men de rasslade förträffligt i fickan.
På kvällen frågade Muminmamman om Sniff saknade sin skatt.
”Lite”, erkände han. ”Men nu vet alla att jag hittade den.”
Från skogsbrynet vinkade skogsungarna från sin täta lilla vagn. Den stora knappen glimmade i solnedgången.
Sniff vinkade tillbaka. Det kändes nästan lika bra som hundra kakor. Nästan.
Misan hade fått huvudrollen i en mycket allvarlig pjäs. Hon skulle spela en drottning som väntade vid ett fönster och sa: ”Ack, vilken högtidlig kväll.”
Teaterråttan Emma hade sytt en vinröd ridå, byggt en tron av två stolar och ställt tre pappersrosor i en vas. Allt var färdigt inför premiären.
Men när ridån drogs igen hördes ett litet fniss.
”Hihi.”
Misan tappade sin krona. Emma tittade bakom scenen. Där fanns ingen.
De drog ridån åt sidan.
”Hihihi!” sa den igen.
Lilla My stack in huvudet genom dörren. ”Er ridå skrattar åt pjäsen.”
”Ridåer skrattar inte”, sa Emma bestämt.
De undersökte tyget. I ena fållen satt tre torra ärtskidor som vinden hade blåst in genom ett öppet fönster. När ridån rörde sig skakade fröna inuti: hi-hi-hi.
Emma plockade bort skidorna. ”Så. Nu kan vi vara allvarliga igen.”
Repetitionen började. Misan höjde handen och sa: ”Ack, vilken högtidlig—”
Då rullade Lilla My en ärta över scenen. Den studsade mot tronen, for ner i en plåtburk och lät plonk.
Misan försökte fortsätta, men hennes mungipor började darra. Emma bet sig i läppen. Lilla My bugade sig djupt.
”Publiken kanske vill skratta”, sa hon.
”Pjäsen handlar om den ensammaste drottningen i världen”, protesterade Misan.
”Då behöver hon skratt mer än någon annan”, svarade Lilla My.
De provade scenen på tre sätt. Först fick ridån skratta högt och Misan blev så överraskad att hon satte sig på vasen med pappersrosorna. Sedan fick den skratta för tyst och Emma missade sin egen signal. Tredje gången väntade Lilla My tills drottningen såg som allra ensammast ut. Då kom ett blygt litet hihi, nästan som om någon bakom tyget frågade om hon fick komma in.
Det var svårt att vara högtidlig när hela ridån sa hi-hi-hi.
De skrev om slutet. När drottningen sa sin sorgligaste replik skulle ridån fnissa. Först blev hon förskräckt. Sedan letade hon bakom tronen och fann en hel publik av små ärtor som väntat på att bli bjudna på fest.
På premiärkvällen satt hela dalen framför scenen. Misan spelade så sorgligt att Sniff snöt sig i programmet. Sedan kom fnisset.
”Hihi.”
Misan vände sig långsamt mot ridån. ”Vem vågar skratta i mitt högtidliga slott?”
Ridån skakade. Lilla My släppte en ärta. Plonk.
Publiken brast ut i skratt. Misan försökte se sträng ut men började snart skratta hon också. Hennes papperskrona gled ner över ena örat.
Efteråt bugade hon sig så djupt att kronan föll av helt.
”Det var inte alls den pjäs jag hade tänkt spela”, sa hon lyckligt.
Emma vek omsorgsfullt ihop ridån med ärtskidorna kvar i fållen. ”De bästa föreställningarna vet ibland mer än regissören.”
En kväll blinkade fyren på udden på ett underligt sätt. Ett starkt sken svepte över havet, sedan kom tre svaga blinkningar och därefter ingenting.
Fyrvaktaren putsade glaset. Han fyllde lampan och vred på alla små rattar. Ändå ville ljuset bara kika fram en kort stund.
”Det verkar blygt”, sa Toft, som hade kommit med varm soppa.
”Fyrar får inte vara blyga”, svarade Fyrvaktaren. ”De måste visa båtarna vägen.”
Utanför hade dimman börjat rulla in i långa vita sjok. Den lade sig runt klipporna och gjorde havet mjukt i kanterna. Fyrvaktaren tände reservlyktan nere vid dörren, och Mumintrollet ställde ytterligare två lyktor längs stigen. Ingen båt var i omedelbar fara, men innan natten blev mörk behövde det stora ljuset fungera igen.
Mumintrollet följde med uppför den långa spiraltrappan. Högst upp luktade det olja, salt och kallt glas. När Fyrvaktaren tände lampan hördes ett svagt surr från reflektorn.
Toft böjde sig nära. Bakom den blanka metallskålen satt en familj lysbaggar tätt ihop. De hade gömt sig där för att skydda sig mot havsvinden.
”Om lampan blir varm måste de flytta”, sa Fyrvaktaren. ”Men ute på klippan blåser de bort.”
Han släckte igen. Ute på havet syntes en liten segelbåt som snart skulle passera udden.
”Vi behöver två sorters ljus”, sa Mumintrollet. ”Ett stort åt båtarna och ett litet åt baggarna.”
De letade i fyrens förråd. Där fanns en sprucken glaslykta, en gammal tesil, ståltråd och flera bitar färgat glas. Toft byggde ett litet vindhus av lyktglaset. Mumintrollet fyllde botten med mjuk mossa. Fyrvaktaren satte tesilen överst som ett tak med lufthål.
För att pröva huset bar de ut det på balkongen. Vinden ven runt tornet, men mossan låg stilla bakom glaset. Toft höll handen framför öppningen och kände bara en svag, vänlig pust. ”Här kan de lysa utan att blåsa bort”, sa han.
Ett litet tryggt ljus behövdes innan det stora kunde lysa igen.
De ställde vindhuset i ett hörn av lanterninen. En efter en kröp lysbaggarna från reflektorn till mossan. Där tände de sina gröngula små lampor.
Fyrvaktaren väntade tills den sista baggen var inne. Sedan tände han fyrlampan.
Nu svepte det starka skenet stadigt över havet. Segelbåten svarade med en lykta från däcket.
Men varje gång fyrljuset passerade det färgade glaset i baggarnas hus spreds små gröna, blå och röda prickar över taket.
”En egen stjärnhimmel”, viskade Toft.
Fyrvaktaren skrev in kvällens händelse i sin loggbok: Fyrljuset återställt. Nya medhjälpare inflyttade.
Från den dagen blinkade fyren med ett stort tryggt ljus över havet. Och innanför glaset lyste en hel liten stad åt dem som behövde vila från vinden.
Det var en sådan klar kväll att Muminpappan tog ut sitt teleskop på verandan. Han putsade linsen, fällde upp sitt anteckningsbord och förklarade att han tänkte upptäcka något som ingen annan hade sett.
Mumintrollet och Ninni låg på en filt i gräset. Snorkfröken hade ritat av stjärnbilderna och gett dem nya namn: Tekannan, Den sovande katten och Den mycket vackra rosetten.
Plötsligt drog en kall vind över dalen. Himlen veckade sig som ett mörkblått lakan. Sju stjärnor lossnade och föll bakom skogen.
En, två, tre, fyra, fem, sex, sju.
”Jag upptäckte det!” ropade Muminpappan.
”De kanske slog sig”, sa Ninni och reste sig.
De tog med sig två lyktor, en korg och Snorkfrökens stjärnkarta. Muminmamman lade ner en rulle silvertråd och fyra bullar. ”Man vet aldrig vad som behövs på en stjärnutflykt”, sa hon.
I skogen var stigen prickig av månljus. Den första stjärnglimten låg i blåbärsriset. Den var inte större än en valnöt och såg ut som en varm, gyllene droppe. När Mumintrollet lyfte den kittlade den i tassarna.
Den andra hade hamnat i ett spindelnät. Spindeln satt bredvid och betraktade sitt nya, mycket starka nattljus.
”Vi kan inte bara ta det”, sa Ninni.
Snorkfröken gav spindeln en liten pärla från sin hårrosett. Den glimmade nästan lika vackert, och spindeln gick med på bytet.
Den tredje stjärnglimten hittade de i en bäck. Den dansade under vattnet och fick stenarna att lysa. Muminpappan byggde en håv av en gren och sin näsduk. Efter tre försök och ett par mycket blöta stövlar låg även den glimten i korgen.
Stjärnglimtarna var små nog att bära men lyste som varma fönster i skogen.
De följde glittret längre in bland träden. Den fjärde glimten satt på toppen av en gran. Mumintrollet klättrade halvvägs men grenen började svaja.
”Kom ner”, sa Ninni. ”Vi behöver inte skynda på ett farligt sätt.”
Snorkfröken knöt silvertråden i en kotte. Muminpappan kastade den över grenen, och tillsammans skakade de försiktigt. Glimten trillade ner rakt i Muminpappans hatt.
Den femte låg i ett fågelbo. Fågelungarna trodde att solen hade kommit tillbaka och vägrade sova. Ninni sjöng en mycket låg vaggvisa medan Mumintrollet bytte stjärnglimten mot deras mjuka lykta. Snart sov de igen.
Men den sjätte och sjunde syntes ingenstans.
På kartan fanns en stjärnformad glänta bortom en brant backe. De klättrade upp. Korgen blev allt tyngre, fast ljus nästan inte väger någonting.
På gläntan stod Mårran. Framför henne låg de två sista stjärnglimtarna i mossan. De lyste svagt mot hennes mörka päls, och för första gången såg marken omkring henne inte helt kall ut.
Ingen sa något på en stund.
”De måste tillbaka till himlen”, sa Muminpappan till slut.
Mårran böjde huvudet. Glimtarna darrade.
Ninni satte sig en bit bort, inte för nära. ”Vi kan stanna här med ljuset en liten stund först.”
De delade bullarna. Mårran åt inte, men hon satt kvar medan alla sju glimtarna lyste mellan dem. Runt gläntan började frosten smälta i små cirklar.
Efter en stund sköt Mårran försiktigt de två sista glimtarna mot korgen.
”Tack”, sa Mumintrollet.
Nu hade de alla sju. Men hur skulle de nå himlen?
Muminpappan föreslog en mycket lång stege. Snorkfröken påpekade att ingen stege var så lång. Mumintrollet ville kasta glimtarna, men de föll genast tillbaka i blåbärsriset.
Då fick Ninni syn på Muminpappans stora anteckningspapper, silvertråden och Snorkfrökens sjal.
”Vi bygger något som vinden kan bära”, sa hon.
De arbetade hela natten. Muminpappan vek ett stadigt draksegel av sina kartblad. Snorkfröken sydde fast sjalen som svans. Mumintrollet flätade blåbärsris till en lätt korg och Ninni band sju mjuka öglor, en åt varje glimt.
Mårran höll silvertråden stilla mellan sina stora tassar. Tråden blev kall och stark och lättare att knyta.
När draken var färdig hade vinden nästan lagt sig.
”Vi behöver komma högre”, sa Muminpappan.
De bar draken till bergets topp. Österut började himlen blekna. Om solen hann gå upp kanske stjärnglimtarna skulle glömma var de hörde hemma.
Alla tog tag i linan. Först släpade draken över gräset. Sedan fångade sjalen en vindpust. Draken hoppade, snurrade och steg.
”Nu!” ropade Snorkfröken.
Mumintrollet sprang. Muminpappan höll linrullen. Ninni lossade öglorna en efter en när draken kom högt nog. Mårran stod längst bak och höll dem alla stadiga när vinden drog.
Med papper, silvertråd och en stadig vind fick de sju glimtarna en väg hem.
Den första glimten flög upp och fastnade på sin plats. Sedan den andra, den tredje och alla de andra. När den sjunde nådde himlen lyste stjärnorna klarare än förut.
En enda tunn guldstrimma stannade kvar på drakens svans. Mårran sträckte fram tassen. Strimman lossnade och lade sig i hennes päls som ett litet varmt frö.
Hon vände tillbaka mot sin glänta. Där hon gick glimmade en svag stjärna mellan fotspåren.
På hemvägen gäspade Muminpappan och sa att expeditionen varit vetenskapligt fullständig. Snorkfröken tyckte att draken borde hängas över verandan. Mumintrollet bar den tomma korgen och Ninni bar stjärnkartan.
När de kom fram väntade Muminmamman med frukost. Ingen orkade berätta allt på en gång, så de satt tysta och såg morgonsolen färga bergen rosa.
På kvällen räknade de stjärnorna igen. Alla sju var på plats.
Och långt borta, vid den stjärnformade gläntan, lyste ett åttonde litet sken nära marken. Inte tillräckligt starkt för att synas på en karta, men precis lagom för den som behövde ett eget ljus.
